Om min mamma skulle börja blogga

Eftersom jag följer familjen Schulman med avmätt intresse upptäckte jag igår att urmodern i familjen börjat blogga hon med.

Hur skulle det bli om min mamma skulle blogga?
Antagligen såhär:
Hej kära läsare!
Min dag har varit trevlig, jag har fått gjort riktigt mycket.
Jag började dagen med att gå en kort prommenad med hundarna, sen spelade jag lite tennis och å sen ett mellanmål. När jag kom hem igen vattnade jag lite blommor. Sen satte jag på datorn och kollade till mina aktier. Sen gick jag ut med hundarna igen och direkt efter det kom min yngsta dotter hem. Det var mysigt. Vi drack te. Sen skrev jag lite mail och sen kom min man hem. Jag älskar honom. Det var en fin dag.

Min mamma har varit hemma med mig o min syster sen dagen jag föddes. Och hon gillar det. Hon trivs. Jag beundrar henne för det. Jag hade nog aldrig orkat.

Att överskatta sig själv.

Det finns en brud från min gamla skola som på alla bilder hon tar skriver in sitt aka i nedre högra hörnet, för att ingen skall sno hennes bilder utan att det syns. Hon fotar mest sina vänner.

Min pappa och jag.

Lyssnar på Dolly och känner att jag blir lite känslosam, pappa var ledsen över flytten igår, jag tror att han tycker det är jobbigt att jag inte är lika beroende av honom längre. Jag berättar inte för honom om mina mardrömmar om att han försvinner från mig. Min största skräck är att min pappa inte längre skulle finnas. Det finns inget jag fruktar mer. Då hade jag varit helt ensam.

Skillnaden nu är att jag verkligen försöker. Försöker leva, och vara vuxen. Innan kunde jag knappt sova borta utan att känna saknaden. Nu biter jag ihop och överlever.

Jag längtar tills nyårsafton då vi kan ligga på varsinn soffa och lyssna på O Sole Mio. Det har vi gjort nästan varje nyårsafton. När festen är slut och alla andra har gått hem. Då har vi legat där, på varsinn soffa och bara lyssnat på Pavarotti.

Min pappa och Jag.

Klubbliv

Förra veckan hörde jag
"Att Kornél skall ha P3dans är like sjukt som att Ghazal är klubbredaktör på Rodeo"

Och denhär veckan hörde jag att Tadeo fick spela på ett bord i knähöjd när han var och hälsade på i Göteborg.

Graviditets-problem

Det är ganska många på mitt jobb som har en bulle i ugnen, jag är lite orolig att det kommer smitta.

Loo problems.

Höll på o glömma att låsa, infact hade jag satt mig på toa när jag förstod att så var fallet. Hade blivit jobbigt att redan bli tjejen-som-inte-låser-toadörren, det var jag i lågstadiet, för jag vågade aldrig låsa i stora byggnaden. Sen en dag kom en 5a och öppnade dörren när jag satt o kissade. Jag mår fortfarande dåligt över det.

Annars mår jag bra idag. Jag skall till IKEA i kväll.

Jag älskar dig.

Hej du där, långt borta.
Jag har kommit på mig själv att be om ursäkt för allt. Inklusive min existens. Och det är inte alltid det varit berättigat, men denhär gången är det så.

Alltid, hela mitt korta liv som någons flickvän har jag sett mig själv som den mest perfekta flickvännen, genom alla tider.

Det är först nu som jag förstått att jag inte är det.

Allt beror på hur man framställer sig själv, och hur man för sig. Det har jag läst i en handbok för överklassen. Jag har i den boken lärt mig att om jag tror på mig själv som en glad människa, blir jag det. Jag har också lärt mig att om jag uppskattar mig själv, verkar jag, och blir jag, uppskattad. Nu när jag känner att det inte stämmer, skäms jag. Jag skäms så mycket att jag helst gått och lagt mig någonstans där ingen kunde se mig och sen försiktigt, bit, för bit, försvinna allt mer från verkligheten. För att tillsist vara ett minne i någons kropp. I en kropp där jag förhoppningsvis har lämnat ett litet, litet, avtryck.

Nu skall jag snart gå på planet som skall ta mig hem, och ännu längre bort från dig. Men jag undrar om det inte redan är en stor glipa emellan oss, och ju mer jag tänker på det, desto klarare blir det. Det stämmer, och det beror på mig.

Men så länge vi behåller den vackra, perfekta, framgångsrika, fasaden kommer allt vara bra. Vi kommer kunna leva ett anständigt liv, och se fina och enade ut från utsidan.

Alltid kan jag skylla på att jag haft en jobbig vecka, att allt känns hopplöst och att jag haft en jobbig barndom, som jag aldrig kommer kunna ta igen. Det går inte en dag utan att jag är avundsjuk på att du när du var 11 kunnat leka med vänner, samtidigt som jag ville ta mitt eget liv för att göra världen till en bättre plats. Men det är fortfarande inte anledning nog att inte uppskatta dig, det finaste jag har. Det finns ingen ursäkt alls till att inte göra eller visa det.

Nu känner jag att jag vant mig vid tyskan, och att kunna prata utan att någon annan förstår. Och när jag tänker vidare kanske jag kan vänja mig vid att bo i ett land där ingen annan vet vad jag säger, och där jag heller inte ha med mig något i bagaget. Jag trivdes med dina vänner och jag trivdes med mig. Att ha ett gemensamt språk kanske inte är värt så mycket ändå. Så länge du förstår vad jag menar spelar nog allt annat inte så stor roll. Och så länge du trivs.

Jag känner hur allt förvrängs i min hjärna, hur jag snart kommer förlora konceptet. Det jag från början ville säga, att jag ensam bar skulden till hur slutresultatet blir, det är som bortblåst.

Den enda klara tanke jag bär med mig är att jag älskar dig.

Nu måste jag sluta, för flygvärdinnan ropar.

Berlin3

Nu skall vi alldeles strax dra till klubben. Jag vaknade nyss och dricker kaffe för att hålla mig uppe. Det blir bra det här. Jag kommer klara mig. Men jag kommer inte glömma.

Att låta någon falla i glömska

Jag är orolig att jag kommer glömma dig. Jag somnade förut på min madrass här i någon okänd killes rum, och kunde inte väcka mig själv ur drömmen. Och det värsta var att det enda som hända, det var att jag om, och om igen fick se hur jag glömde det som hänt.

Jag vill inte gå runt och vara ledsen och nere resten av mitt liv, och det hade inte heller Jesper velat att jag skulle vara. Han hade inte velat att någon skulle vara ledsen, en enda sekund. Han hade velat ha en omtanke, men att vi alla sen skulle leva vidare.

Men jag vill inte glömma, och jag vill inte att det någon gång skall bli någoting som jag tycker är okej. Att någon i bland oss bara dog.

Berlin, Berlin, Berlin

Vaknade av att en korean sneddade genom mitt rum för att kunna ta sig ut. Kl 12 vaknade jag helt och vi gick ut för at köpa frukost.

Nu är jag alltså i staden dit min pojkvän vill att vi flyttar om ett år. I ett land där jag inte kan läsa skyltarna och där jag inte förstår vad de säger. Men saken är den att jag börjar gilla det.

In Berlin

Så framme och installerad. Tog själv bussen till Alexanderplz. kändes otroligt världsvant, trots att jag inte fattade ett ord av vad busschaffisen sa.

Nu sitter jag alltså här i en 6a mitt i supercentrala Berlin de andra dricker, men jag skall snart sova. Jag får en samma känsla som när jag som liten somnade under bordet när mamma o pappa hade gäster. Röster som pratade och musik som brusade någonstans långt bort.

Jag är liten igen.


Och jag är så barnslig att det äventyrar mitt förhållande.

Godmorogon världen

Jag vaknade 3 i natt av att jag hade ont i magen, jag kunde först inte somna om och natten började kännas oändlig. Jag drömde om min förra pojkvän och att han blivit tillsammans med en tjej som jag aldrig gillat. Sen drömde jag att jag berättade för henne om att hennes pojkvän varit otrogen med en annan tjej. Då vaknade jag till igen. Klockan 7 vaknade jag igen och mådde, som de senaste dagarna, illa.

Nu lyssnar jag på Ted Gärdestad. Han var min räddning när jag gick i 6an och kände mig hjälplöst ensam.

Nu är det bara några timmar kvar till Berlin, och när jag kommer hem, då är det flyylådor som skall packas och sen flyttar vi.

Berlin

Jag har packat en minimal packning och imorgon åker jag.

Pappa o mamma kom in till Göteborg idag för att jag skulle slippa vara ensam, de skulle hämta mig i lägenheten som jag precis visat för en tjej. På väg hem kör en lastbil över på vår sida vägen och vi får köra av vägen för att klara oss. Jag åker inte bil någon mer gång.

Fick fruktansvärd ångest över bilresan, jag vill inte åka bil mer. Livet flashade förbi i en nanosekund, och det sista jag såg var Jesper. Jag börjar bli galen på riktigt nu.

Skall gå upp till sängen nu. Och blunda.

Under jobbiga omständigheter

Sitter på jobbet, jag håller å o vänja mig vid att ha en timmes lunch mitt på dagen. Mina slavjobb innan har ju aldrig gett mig lunch… Idag åt Mattias o jag strömming, på teatern.

Nu har jag jobbat med en present och pillat lite med den. Måste rusa på ett ärende.

Det var fint på minnesstunden igår. Imorgon åker jag till Berlin. Och pausar.

Ted var så smart igår. Jag envisades med att säga att vi skulle se upp, lyfta hakan och parta som aldrig förr, för att Jesper hade velat det. Ted sa att det hade han, men att det inte finns någonting som kan göra en pepp just nu. Just i det ögonblicket förstod jag. Att det liksom inte fungerar att försöka peppa när man egentligen inte vill.

Det kändes så dumt att träffa vänner som jag inte träffat på länge på en minnesstund för en gemensam, väldigt avhållen vän. Jag hade velat träffa dem och kunnat skratta, le och stråla som solen. Igår gick inte det. Istället var det krampaktiga kramar och försök att svälja gråten. Det enda som kändes bra var att veta att ingen är ensam med sin sorg.

Det är läskigt när det är såhär varmt, porerna andas o kryper liksom ut. Känns obehagligt och smutsigt.

Weeds

Det var så skönt idag att så många kom till Nef. Det kändes som om att jag hade slut på tårar, men de kom trillande när Göran pratade om Jespers föräldrar. Sen kom de tillbaka när jag gick från lägenheten och bar nästan alla mina tillhörigheter.

Jag kan fortfarande inte förstå det, och jag vet att jag inte är ensam.

Nu ser jag på Weeds och försöker klara av att inte ha något annat mänskligt sällskap.


Celia Hodes: People behave better when they know that they are being watched.

Det är därför folk knullar inför kamerorna på BigBrother.