-

Vet inte alls om det är så poppis att skriva på jobbet, men jag har slut på uppgifter och vill se viktig ut.

Här har vi en never-ending kyl som fylls på hela tiden och frukost på morgonen. Känns som att vakna på ett hotell. Men det blir det nog ändring på när allt kommer igång igen.

Jag sover fortfarande dåligt. I natt virade jag in mig i täcket och vaknade vid tre-tiden för att i panik hinna uppfatta att jag svettats ut all vätska i kroppen för att en, igen falla ner i sömn. Hur mycket jag än sover känns det som jag vaknar efter en power-nap utan funktion.

Men jag har ett fint jobb. Med en fin dator och brusande AC. För första gången någonsin har jag en timmes lunch. Vad har jag gjort för att förtjäna dethär?

Att stänga av hjärnan och aktivera kroppen.

Snart dags att fälla upp bäddsoffan och göra hela den omständiga proceduren med att bädda iordning och fixa till.

Jag kommer på mig själv med att sysselsätta mig konstant. Jag gick till jobbet, åkte hem på lunchen, åkte tillbaka, klippte o klistrade, åkte hem igen. Började panikstäda. Skurade köksskåpen, rensade ur gamla kartonger, packade alla kaffe-burkar i en kasse. Kastade glas och gamla saker. Poppade popcorn.

Det handlar om att stänga av hjärnan och aktivera kroppen. Försöka få igång någon slang hunger och vätskeomlopp.

Mitt nya jobb är fint och flashigt.

Dags att gå upp.

Jag skall gå till jobbet nu. Mitt nya, fina, jobb. Och jag skall träffa mina nya, lyckligt ovetade arbetskamrater.

Jag har sovit mer i natt, men drömmarna har varit de samma.

Och jag förnekar det fortfarande.

Allas Jesper Andersson

Vi var på Locatelli den kvällen jag tog fotot.

Hur mycket jag än försöker förstå fins det bara en tanke som hittar vägen in i mitt huvud. Tanken om att han snart kommer hem. Att han bara är borta en kort stund för att komma hem igen. Efter semestern.
Vi pratade om Jesper på kontoret idag. Det finns ingen som inte har gillat honom. Och det känns skönt att veta att det var så. Jag hoppas att han också visste det.
Jag var otroligt privilegad som fick chansen att lära känna Jesper. Och ibland går tiden alldeles för snabbt. Precis som den gör när man har roligt.

...

Känns konstigt att googla en död kompis.

Att läsa om någonting som ännu inte sjunkt in känns som att se in i framtiden, men ändå veta att ingenting går att förändra.

The day you died.

Huvudet snurrar, och går på högvarv. Jag har inte kunnat sova mer än någon kvart i sträck. Så fort jag sluter ögonen finns han där framför mig igen. Helt levande. Nästa gång jag faller in i sömnen igen ser jag fallet. Jag ser skräcken i hans ögon och jag hör skriket. Jag hör hur golvet under honom knakar och sen hur han faller ner i evigheten.

Det konstigaste är nog att inte ha fått säga hejdå. Och jag förebrår mig själv över att jag inte tog tillvara på sista gången vi sågs. Nu får jag minnas glädjen jag tyckte lös i hans ögon. Och jag får minnas den sista kramen som något varmt och stort.

Jag hade velat berätta hur mycket jag tyckte om honom. Om och om igen. Flera gånger på raken. Det enda bevis jag har på det nu är blogginlägget jag skrev till honom i mars.

" 19:41 - 19:41 harder, better, whatever...

Idag träffade jag en person som jag verkligen gillar (vi hälsade bara snabbt, men ändå, låt oss säga att vi träffades) och det slog mig nu att jag verkligen skulle vilja lära känna denhär personen. Fika, småprata och bli, inte läskigt tajta, men kompisar liksom. Någon som jag kunde ibland luta mig emot och som jag kunde stötta någon gång då och då också.

Men nu slår det mig, kan var verkligen bara fråga. Skall vi bli vänner?"

Morgonens underhållning.

Min nya synth o jag.

Jag sätter då inga trender. Känner att jag verkligen inte kan hjälpa det. Jag gillar dedär bröderna Schulman. Så att det är pinsamt. Jag läser allt. Bland annat Calle Schulmans alla 220 Juli-inlägg. Ibland är det synd att han bara är 169cm.

Och, det spökar här på landet, helt säkert. Mitt gamla bord vibrerade i den höga grad idag att jag själv började darra när jag satte händerna på det. Tänkte ringa de från TV4+ o fråga om de inte vill göra ett reportage. Men sen kom jag på att det bara var den extra elektriciteten som utsöndrades från min synt.

Synten som min mamma "fixade" till mig idag. En sån synt som alla andra fick när de var 10. Jag hade väntat mig en att koppla in i datorn, göra riktig musik med. Men nej. En svart synt med knappar i rosa, grönt och gult. Hade lätt kunnat komma in på nåt sånt nu-rave-ställe med den under armen.

Du är så fin min kära lilla mamma.

Det finns en prosituerad dam med nästan samma namn som min mamma.

Min mamma tror att Internet är världens mest osäkra plats.

Den prostituerade kvinnan har en blogg.

Min mamma tror att alla tror att det är hennes blogg om sexuell njutning etc.

Mamma: Alla kommer tro att det är jag.
Jag: Men varför skall de tro det.
Mamma: Din pappa jobbar mycket utomlands, vem vet vad jag gör när han är borta.

Tack mamma, tack.

Korståget fortsätter.

I en krönika om bögar och deras goda, eller inte sågoda, stil är det självklart bilden på Carl själv som är störst. Carls själv har ju väldigt bra stil tycker jag. Speciellt regninga kvällar då man kan finna honom, jättebäbisen, i helvitt på uppåts uteservering. Underbart.

Presenter o syntar.

Som hej-du-där-långt-borta-present fick jag precis en helt underbar remix utav min pojkvän. Något att lyssna på hela, sömnlösa, ensamma natten.

Imorgon skall jag gå in till den halvalkoholiserade grannen som älskade mig när jag var liten o fråga om jag inte kan få hennes synt, eller hennes dragspel. Det vore roligt att pilla med något.

Men för första gången på länge har jag inte drabbats utav tristessen här ute. Jag har fixat i trädgården, spelat kort, varit på loppis(inga fina vintagefynd här inte...) kört bil och hittat ett köksbord som duger.

Imorgon åker jag till Marstrand. Skall inte glömma att packa ner Richie.

Nya tider, ny lägenhet.

Wohoowo! (Student utrops-feeling) Yes, nu vart allt kittat. Den 15 augusti blir en super 2a på Heden vår. Känns helt makalöst och läskigt fashion. När en sak går bra, går allt bra! (Nytt jobb-nytt boende)

Världens snyggaste ljuskub är tyvärr hur ful som helst i släckt läge. Så det blir inga 65pund där inte.

Men kom på att jag istället kan satsa på plexiglas-bordet och sätta en snygg lampa under.

Relations- och konfliktslösning via MSN.

I den datorfixerade värld vi lever i är allting underbart.
Till exempel MSN. Konfliktslösning via MSN är helt fabulous.
Se här:
modesty säger:
okej hon var verkligen super-tråkig emot mig... haha jaja men kul då... från skolan eller??
L säger:
nej vi lärde känna varandra på jobbet,,... du va kanske inte så öppen mot henne heller...
modesty säger:
jag hälsade ju i alla fall
L säger:
jaja det får ni lösa....
modesty säger:
haha alltså jag bryr mig ju inte, ville bara veta vem det var som verkade ta upp all din tid eftersom du aldrig hör av dig...
modesty säger:
har du bytt nummer förresten? jag kommer aldrig fram...
(här fick jag ju klämma in att jag ringt henne, vilket jag inte alls gjort, för att rentvå mitt eget samvete...) bra gjort Moddan. Bra gjort

And again

Imorgon beger jag mig i Ebba von Sydows fotspår till Marsstrand. Yeah yeah yeah.

I've got a new haircut and everybody loves me.

Människorna som går till Uppåt nuförtiden går bara dit för att fantastiske, underbare, helt ambitionslöse Carl Reinholdtzon Belfrage säger att MagasinsGatan är nya Vasastan. Detta leder till att de som kommer dit ser ut att gå på ett smärre aerobicspass. Jag gillar inte CRB o det faktum att han har blivit ett fenomen här i stan får mig att svära och knyta nävarna i ursinnighet. Han är ful o äcklig och det finns ingenting som tilltalar mig överhuvudettaget. Och att han verje jävla fredag dessutom skriver om New York och hans avtryck på staden, i Göteborgs Metro är inget annat än patetiskt.

I ett snabbt och underbart infall klippte jag mig igår. Nu ser jag ut som någon som jobbar på Carlings, mörkt hår, lugg och taggiga toppar. Har jag jeanskjol får jag jobb i femmanhuset direkt.

Och om det inte vore nog med att CRB idag reatat gallfeber på mig, har jag, för första gången på länge pratat med min gamla roomie, som helt tappat greppet, är skittråkig och totalt ointressant hon med. Hon skall inte plugga på flera år och hakar sig fram på white-trash-jobb på olika grekiska restauranter där hon hatar invandrar-ägarna och tycker att hon själv borde driva stället. Åh jag har stor lust att skälla ut henne och bevisa att jag själv är 1000 gånger bättre än vad hon är. Men jag är tyst. Som vanligt. Lilla, väna jag. Dessutom tycker min helt ointressanta väns vän att jag är en snobbig liten ful fitta som inte borde se dagens ljus. Det är jag övertygad om. Dessutom röker hon och är ganska tjock. Och har fula glasögon. Jag fattar inte grejjer med shadade solglasögon utan riktiga bågar ala 99. Riktigt tråkigt.