Karantän

Förr i tiden skickade man iväg de sjuka till ställen ute på landet, så att de inte skulle smitta och kunna bli friska i fred, eller så var det helt enkelt för att slippa skiten. Så är det i vår familj nu.

Att bo med pappa och mamma/ Att bo med mamma och pappa.

Vid frukosten:
- Har du hört om att Jonas skall bli läkare?
- Ja, mamma, jag visste det nog först, och jag läser tidningen nu så...
- Men har du hört att han skall plugga i Ungern?
- Ja, det vet jag, och jag läser fortfarande...
- Vet du att Sara jobbar utomlands?
- Ja, mamma, det vet jag, och jag försöker läsa den här artikeln nu.
- Hon rensar alltså inte fisk i Norge.
- Nej Mamma, kan du snälla, rara vara lite tyst?
- Varför då, gör du något viktigt?

Efter frukosten:
- Mamma skall spela golf idag.
- Ja, jag måste jobba lite.
- Jag skall köpa lite skruv, och sen åka ner till båten, skall du hänga med?
- Nej, jag måste jobba undan lite här.
- Men bara ut o segla en stund kanske?
- Nej, jag måste jobba.
- Ah, men vi kan åka på loppis, eller ta en glass, eller kanske åka till järnaffären, jag måste ju som sagt köpa skruv. Eller segla?

Presenter o syntar.

Som hej-du-där-långt-borta-present fick jag precis en helt underbar remix utav min pojkvän. Något att lyssna på hela, sömnlösa, ensamma natten.

Imorgon skall jag gå in till den halvalkoholiserade grannen som älskade mig när jag var liten o fråga om jag inte kan få hennes synt, eller hennes dragspel. Det vore roligt att pilla med något.

Men för första gången på länge har jag inte drabbats utav tristessen här ute. Jag har fixat i trädgården, spelat kort, varit på loppis(inga fina vintagefynd här inte...) kört bil och hittat ett köksbord som duger.

Imorgon åker jag till Marstrand. Skall inte glömma att packa ner Richie.