Mer snack och mindre hockey

Igår träffade jag Pontus, jag blir nästan alltid glad av Pontus, förut irriterade han mig bara, som ett myggbett ungefär. Nu tycker jag nog om honom lite, eller tycka om låter som om att jag känner killen. Det gör jag inte. Hade jag gjort det hade jag nog kallat honom för Pontan eller något annat smeknamn. Hur som. Pontus och jag är i samma business. Han är copy- jag vill bli copy. Så vi brukar prata lite om det. Pontus jobbar på Daddy. Men han vill helst bli författare. Igår sa han att han i framtiden ser sig som en som har skrivit en bok. Och några artiklar.

Jag tror på det. Stenhårt. Den lär handla om hur han äter häst. 

Det där med jättelår.

När jag var tillsammans med Jonas åt han väldigt mycket, eller det gjorde han inte, han har alltid ätit en hel del, han är långt och stor och har muskler som få, så det är ju inte speciellt konstigt, men, i vilket fall som helst var mina portioner i barnstorlek jämfört med hans. Hur som helst var det friidrotts VM, eller EM eller whatever under den sommaren. Och jag fick för mig att jag skulle bli sådan. En diskuskvinna. En mastodont, en extremt stor sak med år som slår emot varann när jag springer.

Ibland längtar jag dit igen, när jag åt och åt och åt för att se ut som en rysk kul-stöterksa.

Nu sitter jag mest och funderar för det går inte riktigt att bli en rysk kul-stöterska när man är 165 cm lång och uppvuxen i Örgryte.