Hässleholm som stad.

Idag tog vi oss en prommenix, vi gick in till hässleholm och till röda korset, väldigt trevligt, men det var en ganska lång prommenad, så nu värker mina fötter utav DinSko-skorna.

Nu drar det igång här, Hästbajset har anlänt, Håkan kommer snart och jag jagar José Gonzalez press-snubbar.

Det är mörkt i Hässleholm.

Mörkret har lagt sig här i Skåne, men inte bara utanför, utan även i pressrummet. Vi har inga lampor här. Högst konstigt eftersom vi slutar jobba runt 1-2 på natten, det känns lite kämpigt.

Jag längtar tillbaka till mitt första festivalminne, då var jag tillsammans med en kille som hette Simon och vi var årets par. Det var vi i typ 2 år. Nu svarar han aldrig på mobilen, och jag skiter i vilket.

Är fortfarande lite skakis efter Berghs-samtalet, men nu är jag ju på väg i alla fall.

Nu skall jag gå o lyssna på Familjen o häpna lite över han Johan T Karlsson. Sen är det dags för Pscal 00:15, och efter det skall vi sova. Wonderful. Cant wait. Men jag har en tunn sovsäck och är lite rädd för att somna och sen vakna upp stelfrusen. Ingen rolig kombo.

Imorgon kommer Oscar och Martin och Adam och Pontus och den andra snubben i Hästpojken, och Håkan och hela hans gäng. Det skall bli fint.

Plättar

Just för tillfället har mina bröst expanderat lite, och jag känner mig med ens mycket närmare Carolina Gynning. Det känns liksom tryggt. Och ganska vackert, trots att jag inte varit med i BigBrother.

Hästpojkens spelning i Onsdags fick mig att fundera. Martin pratade innan dyrt och heligt om att det var han OCH Lars som är Hästpojken- med hjälp från bland andra Joel Alme och Adam Bolméus. Men när de festatde för sin platta var det ändå så att det var Martin, Adam och en stråkkvartett som spelade, Lars stod nykter vid sidan om. Och Jonas Lundqvist sjung en truddelutt. Jag gillar Hästpojken bättre som de är. Lars och Martin tillsammans.

Martin Elisson

Jag fick en singel med Bad Cash Quartet utav Jocke Wallgren på Musikjournalen.

Jag var helt betagen och förälskad. När jag fick reda på att de också kom ifrån Örgryte, kändes det som om att jag fylldes med lite hopp. Det fanns en chans att komma ifrån det snobbiga, up-nosed- tillhållet och bli något bättre.

I torsdag träffade jag första gången Martin på riktigt. Jag skulle göra en intervju för Djungeltrumman om hans nya band Hästpojken.

Han var lite sen, och väl inne i värmen tände han en cigarett och öppnade en Norrlands.

Där satt jag med någon som på något konstigt sätt fått mig att hålla ut.