Cry, cry, cry

Nu springer jag snart förbi ditt fönster, blundar och försöker minnas doften.

Det är underbart med minnen, även om vissa får det att liksom sticka i bröstet.

Min farbror bor i en lägenhet i Linné, de har en fin tavla i matsalen som jag vill ärva. Det kommer jag nog aldrig att göra.

Min farbror ringde mig när jag skrivit min krönika om min skolgång, han frågade hur jag mådde, han frågade hur min pappa mådde. Och han förebrådde mig för att jag gått ut i pressen utan att prata med släkten. Jag kände mig som om Angelina Jolie pratat om en graviditet med HELLO MAGAZINE! Innan hon berättat om det för Brad. Men så var inte läget riktigt, eller nästan.

Nu skall jag gå ut och springa, snart utanför ditt fönster. Dina blommor börjar sloka lite.

Goodbye Poona!

Jag gör en Evelina och bloggar på toa.

Igår var det fest för 1000 personer, vilket inte är någon större sak här egentligen, de är proffs på stora fester med goodiebags o röd matta.

När vi kom till festen, som självklart var utomhus, trots att det faktiskt är ganska kyligt i Pune på kvällarna i November, i alla fall för kyligt för att ha klänning utan ärmar och bara ben.

Eftersom vi var de enda blekfisarna på stället, med undantag för ”Ricky Gerde” som för oss blev Richard Gere. Fick vi en fanfar när vi kom in på festen. Röd matta, och fotografer virrade runt oss, och de sände TV direkt från platsen.

Jag känner mig som Angelina när hon var i Etiopien. Men inte lika snygg och inte lika framgångsrik.

Samma visa skall vi på i Mumbai.

Dags att packa ihop, och sätta sig i bilen igen, mot Mumbai, och äntligen skall vi få sol vid poolen.

4 timmar i bil. Tack för PSPn.