Att ändra åsikt.

"Jag skall aldrig ha jeans som inte är utsvängda"
"Jag kommer aldrig använda högklackat"
"Jag kommer aldrig ha en skinnjacka"
"Jag älskar dig"
"Jag tänker aldrig skaffa Facebook"

Californication

Becca i Californication är ju Grace i Nanny.

Hon jag bor med petar näsan.

Att bo med någon som bloggar.
Jag vet inte hur det känns. Men jag börjar oroa mig för det.

"Nu har hon fortfarande inte städat, det är femte dagen nu."
eller
"Idag glömde hon att stänga dören till toaletten"

"Tjejen jag bor med sjunger i duschen och tror att jag inte ser när hon petar näsan"

Eller för att han skall ha en förkärlek till furu. Eller spetsgardiner. Eller messmör och kaviar.

Favorit i Repris- det handlar om dig.

2007-05-20

19:06 - 19:06 När blev det så hippt att vara så jävla olycklig? Ena sekunden hatar jag alla kvasideppare. De som verkar tycka synd om sig själva, har ont överallt och kvider över sina liv. Är så sjukt trött på dessa människor. Fatta dealen. Skaffa ett jobb och gör något åt saken. Andra sekunden gråter jag tyst. Bestämde mig för typ en vecka sedan att bli en sån som aldrig hör av sig. Känns sjukt tufft, och jag kommer säkert bli mycket mer eftertraktad nu när jag inte hör av mig till någon. ALLA skall få höra av sig till mig. Alltså om du inte kan ändra på andra. Ändra på dig själv! Blir så sjukt trött på alla som är så ingnidna i skit. De som hasplar ur sig saker om andra, innan de ens hunnit tänka sig för. Om jag hade vågat hade jag ikväll ringt de i min telefonbok jag aldrig mer tänkt prata med. Och helt enkelt säga att jag inte tänker prata med dem mer. Men jag vågar inte. Alla glider någon gång ifrån varandra. Så är det nog. Och vissa hittar tillbaka, andra inte. Jag tänker inte hitta tillbaka. Jag tänker förbruka människor som om de vore engångsartiklar och sen kasta dem, lätt, enkelt och utan vidare känslor i närmaste återvinning. Snabbt och lätt. Har hunnit med en anställningsintervju, en kort resa, boka upp min sommar, fatta fel på alla veckans dagar, bokat en intervju, och låtit bli att gå ut i två veckor. (WRONG. Jag sällskapade med Mattias i torsdags.) Den här stan ger mig ingenting längre, och jag har nog inte så mycket att ge tillbaka heller. 0 Kommentarer - 0 beröm - Lägg till kommentar - Redigera - Ta bort

Martin Elisson

Jag fick en singel med Bad Cash Quartet utav Jocke Wallgren på Musikjournalen.

Jag var helt betagen och förälskad. När jag fick reda på att de också kom ifrån Örgryte, kändes det som om att jag fylldes med lite hopp. Det fanns en chans att komma ifrån det snobbiga, up-nosed- tillhållet och bli något bättre.

I torsdag träffade jag första gången Martin på riktigt. Jag skulle göra en intervju för Djungeltrumman om hans nya band Hästpojken.

Han var lite sen, och väl inne i värmen tände han en cigarett och öppnade en Norrlands.

Där satt jag med någon som på något konstigt sätt fått mig att hålla ut.

Ett foto från svurna tider

How shall I put it?
You've hurt me again.

Jag är inte den som skall prata egentligen, jag vet att jag gjort det värsta som någon kunnat göra dig, jag har skrivit om det innan, om valet jag gjorde, och valet jag grubblar över.

Vi sa alltid, att om jag någonsin gjorde någonting mot dig, skulle vi vara even. Eftersom du innan sårat mig. Jag lovade dig, dyrt och heligt, att det adrig skulle bli så, ändå sitter jag här, år 2008 och vet att jag gjort dig mer illa, än vad någon antagligen gjort innan.

Jag har skivit så rop på hjälp, men de har aldrig nått dig.

Men att se dig, ge bort någonting som en gång var vi. Det svider. Och det kliar. En klåda som liksom biter sig fast och inte försvinner.

Jag vet att jag sårade dig.

Mamma Kines, Pappa Japan- jag vill vara ett Asienbarn.

Flytt-i-flytt-kommer-aldrig-tillbaks

Traktor VS Torsk på Tallin

Malin Gabriella Nordin #2

Malin Gabriella Nordin

När alla växer upp och blir duktiga.

Jag vill att vi skall vara lyckliga

Tillsammans o inte var för sig.

Jag fick två mp3spelare!

För att slippa ha en mixer, eller två vinylspelare!

Åh, det är underbart denhär med julklappar. Och med alla som vill vara DJs. Eller hästar. Det är ju typ vilket som.

När jag kom hem från Nef, var jag, trots regnet, och trots ensamheten. Osaligt lycklig. Jag var faktiskt det. Jag kände hur det spratt i kroppen och hur endorfinerna spridde sig ut i varje por.

När jag stängde dörren var jag bara blöt.

Så nu sitter jag här, minns förra årets juldag. Hur mitt huvud värkte, och hur du, och jag, matchade våra kläder. Jag minns att jag lutade mig emot dig. Och kände, att livet är nog inte så dåligt ändå.

Idag skickade jag dig första sms:et på ett år. Livet är nog lite dåligt ändå.

Privat Marknadsföring, ordbajs och att hålla i gamla vänner som man egentligen inte bryr sig om.

Jag är så ivinnerligt trött på allt blaj om vad som händer, hur som händer, vem som gör vad med vem och när och hur ditt huvud mår och hur dina tår mår. Jag är trött på att höra om sorgen i hjärtat. Och glädjen i huvudet. Men jag finns här. Och super nyfiket in allt du säger till mig. För ibland. Ibland är jag som en liten svamp. Sen blir du till en låt i mitt huvud. En låt som etsar sig fast och som liksom blir ett soundtrack för resten av känslan.

Känslan av otillräcklighet som du gav mig i julklapp.

Vi har bra liv du och jag.

Eller såhär