POPICAL

Jag vill spela cello igen, jag vill sitta i ett rum med hörlurar och lägga till stråkar till allt.

El Musico

Folke- Torbjörn Zetterberg skall släppa pop istället för jazz.

Och då blir det som det blir, med svartvita foton och färgglad text.

Nu ligger Joel Almes smakprov ute på MySpace, och jag skäms när jag håller med Belfrage, men det är faktiskt riktigt fint.

Och jag som trodde att du dött

Styrbord Babord återuppstår.

Och Johnossi intervjun är äntligen klar.

Jag väntar på skatteåterbäringen. Robin Hood, det är Robin Hood jag vill ha.

Och så sitter jag här och väntar

på livet

Jag var kär i dig.

Alf Alf Alf

Är fortfarande helt övertygad om att jag hört det förut, någonstans ifrån, och jag blandar inte ihop det med Emil Jensen, nej.

http://www.myspace.com/alfofsweden

Och jag tänkte starta min bröst-blogg igen, men i light-version, en kortis varje dag. Om hur de känns eller verkar må. Det blir nog fint.

And, I'm yours to keep if you want to.

KL 10:14
Myspace-spelaren fungerar inte. Inget Deportees för mig just nu med andra ord.

Och om brösten:
De blir definitivt större av ppiller. Jag vet inte om jag trivs med det heller. Och jag försökte ha på mig en BH med bygel häromdagen, men det skaver bara och ger mig blåmärken.


KL 16:53
Jag skall inte gå hem snart. Det känns inte speciellt oroväckande egentligen, utan mer behagligt, jag vet att jag inte kommer vara ensam hemma så länge, utan jag kommer nästan bara komma hem och lägga mig.

Att ta lite av varje- och göra det till sitt.

Det handlar ju om kombinationen som skapar dig.

Det handlar om att ta lite av varje- och göra det till sitt.

Jag kommer alltid ha med mig lite Luciano i baggaget, jag kommer alltid minnas när jag första gången hörde Madre Mother Mere, och jag kommer alltid ha kvar dendär känslan i bröstet när jag hör introt.

Men introt varar liksom inte för alltid, konstigt nog.

Snart på nätet nära dig.

"När min pojkvän och jag lämnade sambolivet bakom oss, upptäckte jag, som säkert 1,2 miljoner tjejer innan mig gjort upptäckte jag att jag gett bort lite av mig själv. Offrat lite. Kompromissat lite. Dött lite.

Jag sorterade bort popen och lade in det elektroniska. Blev helt såld på Lucien-n-Lucianos virvlande toner. Drömde om elektroniska produktioner tillsammans med Ellen Allien och svettiga klubbnätter i Berlin.

Jag upptäckte, efter över ett år, att jag saknat mig själv. Att jag saknat mina slita Converse och min skinnjacka något enormt. Att jag saknat svettiga nätter på Jazzhuset, och att jag saknat konsertlyckan på festivalerna. "

Jag älskar det fria tänkandet!

och att skriva om vad just jag tänker på just nu!!!

Joel Alme

Känns fruktansvärt sympatisk just nu.

Jehovas Vittnen mitt i natten.

Jag drömmer att jag bränner mig på plattan i köket, men jag lägger ändå tillbaka handen igen, och igen, och igen. Trots att det bränns. Jag vaknar och märker att min hand ligger på det glödheta elementet. Jag tar bort handen.

Jag blundar igen och det ringer på dörren, jag öppnar och finner en dam utanför, hon har grått hår och glasögon, och hon vill komma in och berätta om upplysningen. Jag tackar nej, och försöker stänga dörren, men hennes fot är i vägen. Jag sparkar undan hennes ECCOsko och hör hur hon gråter utanför, det ringer på igen och det står en ung kvinna utanför, jag öppnar försiktigt och hon pressar in foten i springan, jag försöker dra igen dörren, men lyckas inte, jag hinner aldrig vrida om låset innan hennes fingrar är emellan, hundratals fingrar är emellan.

Jag vaknar igen. Klockan är halv åtta.

Att glida ifrån

Det där med att glida tillbaka till det gamla utslitna.

Det senaste har jag funderat rejält över det här med stilbyten. Och vad som orsakar dem.

Jag har glidit ifrån min poppiga sida nästan varje gång jag fått pojkvän, och få utav gångerna har vi hunnit vara tillsammans tillräckligt länge för att jag skall ha vågat visa mitt intresse för banala poplåtar.

I samband med att jag fått reda på att min gamla skolkompis Jakob Thorén försvunnit började jag i morse tänka på hur livet såg ut när jag var 13. Jag minns hur solen sipprade in genom fönstren i korridoren, ner på det fula klinkers-golvet och ibland in genom dörröppningarna till klassrummet. Jag minns hur ljuset bröts och hur suddig bilden av alla blev. Jag minns att jag tyckte att det var skönt, suddigheten. Att alla andra var så långt bortom mig att jag inte ens kunde urskilja dem.

Och jag minns hur Ramlar illustrerade vad jag kände.

Och jag minns att jag tyckte att du var lik honom.

Stilbytena tar vi en annan gång, Tage, jag blandar ihop allt nu. Tage skakar på huvudet. Vi glider aldrig isär, men han förundras över hur jag kan vara så ofokuserad.

Cykling o ströbröd

Cyklade från Heden till Haga, men fick punktering vid Avenyn, så jag fick cykla med ett tomt däck, det enda jobbiga var att cykeln gick så trögt och var så stor att jag inte nådde ner till tramporna när jag satt, och fick stången mellan benen när jag försökte stanna. När jag väl fick upp farten dinglade min kasse så hårt mot hjulet att knäckebrödet jag just köpt istället blev ströbröd.

Jag har låst fast cykeln nu.

CORTEX

Cortex- låter som Tartex, men smakar bättre.

Watch me move.

Så, nu är det en timma kvar tills jag skall möta Anna, och vi skall ut på krogen för att ragga. Stenhårt.

Jag kommer dregla över killarna, klänga, bjuda hem mig, eller dem och i slutet ser vi vem som vunnit.

Nu skall jag dricka en kopp Strega som blev över från första flytten för att bli lite mindre nervös.

Watch me move.