Mostrando las entradas con la etiqueta Kristofer Åström. Mostrar todas las entradas
Mostrando las entradas con la etiqueta Kristofer Åström. Mostrar todas las entradas

martes, 13 de mayo de 2008

Minnen

Det finns få saker jag gillar så mycket som minnen.

Jag lyssnar på Kristofer Åström, Better With The Night, det finns få jag beundrar så mycket som honom, och det finns lite musik som jag så gärna vaknar till som hans.

Trots att det ofta får mig att känna mig melankolisk.

Jag längtar till sommarmånaderna när jag kan vakna utav att ljuset sipprar in emellan springorna i persiennerna, och skapar skuggor på golvet, och hur vinden stryker lätt utanför.

Jag minns att jag som liten älskade att vakna på landet, gå ut i gräset, och inte känna någon temperaturskillnad emellan ute och inne, sätta mig på gräset i nattlinnet och äta mjölk och flingor. Jag minns hur mjölken blev lite ljummen efter fem minuter, och hur jordgubbarna färgat den rosa. Jag minns att mamma och pappa lyckliga och att färgen på lekstugan inte börjat flagna. Jag minns hur det luktade och att dammet yrde lite luften när någon körde på grusvägen bredvid. Jag minns hur bra allting var då.

lunes, 3 de marzo de 2008

Polaroid Foto

Jag lånade en bok av Linda Skugge häromdagen, för att återigen få något att skriva om.

Jag rökte fyra cigg igår för att fylla på med sommarkänsla i bröstet. Tror mest att det finns tjära där nu.

När jag blundar ser jag ett soldisigt Göteborg, ett polaroid-foto i bleka färger ackompanjerat av Kristofer Åström.

Jag undrar när jag förlorade mig själv, eller om mina senaste utsvävningar snarare gjort mig mer till den jag numera är. Det känns som att det finns en hårfin linje mellan att ge upp sig själv - och utforska nya former.

"I think we're born into being alone, that God didn't make us in pairs."

Dagens soundtrack har, återigen, varit Caesars nya skiva. Jag irriterar mig över att det var den helt meningslösa Boo Boo Goo Goo som första singel. Över lag gillar jag skivan, men det är tråkigt att de inte släpper ut sitt lite mer utvecklade sound. På två skivor har de lyckats klämma in lite mer än Nations-popen de spelar på Uppsala konserterna. Men Boo Boo Goo Goo är, precis som Jerk It Out och Candy Kane, ganska harmlöst. Men jag antar att de får fortsätta spela i Uppsala och Lund, och då är väl alla nöjda?

Hur som så spelade de i Lantz i P4 i fredags.

domingo, 2 de marzo de 2008

Kristofer Åström

m not the first to sleep beside you in this bed
its poisoned with some other idiotic guys smell
and even though you tell me that your love for him is dead
i always keep preparing to go through all lovers hell

i gotta start believing that you really love me
i gotta start believing that you really want whats me
i gotta start believing that you really love me
i gotta start believing that you really want whats me

she told the news to me, a planted part of me
not to fully grow to show a way of what could be
i asked het to be true;she said "i love you too"
her eyes were sad and i recall somebody asked "do you"?


i gotta start believing that you really love me
i gotta start believing that you really want whats me
i gotta start believing that you really love me

if you say so, its gotta be so