Mitt och Bellas filmteam.

Här är Bellas




O här är mitt! De följer mig hela dagen.

Det är jag o Natacha o Dhani då.

Ååååh Dhani!

Gloria Estefan

Min nya friss.

Jag tänker klippa mig igen.

Ny knullkompis??

Barcelona#2

Sen vet jag inte i vilken del av Barcelona hon var. Jag hittade technoklubbar o såg inte en enda RnB-brud. Och drinkarna jag drack var spetsade med både det ena och det tredje. Tjejer hade jag ingen koll på.

IQ

När jag första gången lästa Anna Flytströms krönika i City Göteborg skrattade jag så att pizza-sallads-iten jag hade i munnen landade alldeles för nära min pojkväns tallrik.

Den var så tråkig och osammanhängande. Men när jag nu letar upp den på nätet hittar jag den röda tråden, och ser att de har bytt rubrik. Vad hände? Var det jag som inte kunde läsa, jag som var så extremt hutlöst hungrig att jag inte kunde läsa mellan raderna?

Jag tror att de har fixat till den inför nät-publiceringen. Eller så är min intelligens högre nu än innan. Det tror jag på. Stenhårt.

”You shine like gold in the air of summer”

Jag vill ha tillbaka mitt SATC-gäng. Jag vill prata om sex och dricka kaffe. Jag vill prata om mode och o skor och annat ytligt. Jag vill vara med några som också ifrågasätter hur vi lever.

”You shine like gold in the air of summer”

Aril Brikha

Aril Brikha Room 337

Konserverade hjärtan part2

Jag drömmer konstigt igen.

I förrgår drömde jag att jag var på landet. Vi skulle dra upp en gammal eka i sanden och hela tiden, som på repeat spelades Håkans Precis som Romeo.

Igår drömde jag att jag var hos min farmor och stod på ehnnes balkong. Men balkongräcket var alldeles för lågt och jag visste att det bara var en fråga om tid innan jag skulle falla över, rakt ner i asfalten.

I natt drömde jag att pappa och jag var på väg till Stockholm, med buss. På en liten och slingrig väg. Mitt under färden på den lilla vägen som badade i vårigt solljus väjde bussen för en liten personbil. Bussen körde av vägen, rakt in i skogen. Vi fick gå hela vägen till Stockholm, på vägen mötte vi min farbror och vi gick hand i hand alla tre på en väg som liknade vägen i Big Fish.

Jag börjar bli rädd för att sova. Jag vaknar med allt konstigare tankar i huvudet varje dag.

Konserverade hjärtan.

Dagens nöjen:
1. Åka spårvagn till jobbet.
2. Läsa Metro.
3. Gå 20 meter.
4. Hälsa på en kille på jobbet.
5. Äta frukost.
6. Tystnad.

Sims2

Min Sim dog nu.

Sims

Min pojkvän har gjort oss till en familj i The Sims. Nu vill vi- eller ja- simmarna ha barn ihop. Då kommer skräcken att de tkommer bli verklighet. Hoppas att min sim är steril.

jesper, jesper, jesper

Jag har känt mig helt avtrubbad det senaste och jag har bråkat för ingenting det senaste, jag har skrikit åt den ende som verkligen har varit här hela tiden. Men jag har liksom inte velat se det, och jag har aldrig blivit nöjd. Och jag vet att jag ställer krav som är orättvist höga. Och jag vet att jag kommer fortsätta med det.

Bilresan till Västerås var den värsta resa jag någonsin gjort. Men samtidigt den mest nödvändiga. Och jag har aldrig varit så lättad, men samtidigt så panikslagen över någonting som jag var under hemresan.

Och i samma sekund som lättnaden kom över mig, kom paniken över att jag accepterat. Och det vill jag inte. Jag kan ju fortfarande inte låta det ha hänt. För då kommer också insikten om att jag är helt maktlös. Jag har ingen som helst inverkan på hur livet förändras. Och så kommer det alltid att vara.

Upp till Kamp

Jag längtar tillbaka.

Upp till Kamp slutade precis. Och det ömmar liksom i hjärtat. Inte för att avsnittet slutade, eller hur det slutade utan för att jag ibland saknar mitt gamla liv, det jag förut tyckte var viktigt är idag oftast som bortblåst.

Mitt viktigaste mål nu är inte längre världsfred utan att en MacBook. Jag tar inte längre tåget till Stockholm för att stå i Kungsan under första maj, utan jag flyger hellre till Berlin och dansar hela natten.

Jag skäms när jag tänker på hur jag förändrats, och övergivit mina principer. Jag blir kär i huvudpersonerna i serien och förstår först nu, när jag stängt av TVn att de i verkligheten inte existerar, att de känner mina vänner, men att de inte är så engagerade i verkligheten.

När kom min längtan efter att bli något så stor att jag slutade vara den jag var från början? Eller är jag den jag från början var nu och var mina riktigt politiska år några år som kom emellan?

”1:a maj, arbetarnas dag. proletär, ett vackert ord.”

Jag ville vara någonting jag egentligen inte var, jag klädde mig i manchesterbyxor och stormönstrade kjolar. Jag flätade håret och jag gillade inte världen som den var. Jag drömde om hur mitt framtida liv skulle se ut. Jag var säker på att jag skulle fortsätta mitt liv i ett av demonstrationsleden, men grova kängor och sjal runt halsen.

Nu bor jag i en stor lägenhet mitt i centrum, men många TVkanaler, två datorer och ännu mer musikutrustning. Den enda likheten med den jag trodde att jag skulle bli och den jag nu är, det är att jag fortfarande dricker te. Men fina sorter i fina muggar.

Samtidigt som jag drömde om ett liv med själsfränder och total politisk frihet och trodde att jag ibland hade all erfarenhet i världen, förstod jag ibland hur landet egentligen låg till. Att samhället kanske behövde ta hand om mig innan jag kunde förändra på det.

”Jag är bara 17 år. Det är ni som ska ta ansvar. Jag är bara 17 år och jag har så lite erfarenhet. Ta hand om mig! Snälla samhället, ta hand om mig! Spärra in mig bakom lås och bom. Låt mig inte träffa någon. Sätt på mig vita kläder och plåstra om mig. Låt ingen besöka mig. Släpp inte ut mig förrän jag bättrat mig.”

Ibland vill jag tillbaka dit. Till tiden då jag hade glöden. För ibland tror jag att den har slocknat.

Förkyldnings epidemin

Min närmsta kollega är sick idag igen, så jag sitter är, dinglar med benen och jobbar, alldeles ensam. Och eftersom han är sjuk, valde jag tidigt att göra det listiga draget: Stjäla hans papperskorg, som han en gång stulit från mig.
Så nu har jag gjort det.

Och nu finns det typ inget annat o göra.