jesper, jesper, jesper

Jag har känt mig helt avtrubbad det senaste och jag har bråkat för ingenting det senaste, jag har skrikit åt den ende som verkligen har varit här hela tiden. Men jag har liksom inte velat se det, och jag har aldrig blivit nöjd. Och jag vet att jag ställer krav som är orättvist höga. Och jag vet att jag kommer fortsätta med det.

Bilresan till Västerås var den värsta resa jag någonsin gjort. Men samtidigt den mest nödvändiga. Och jag har aldrig varit så lättad, men samtidigt så panikslagen över någonting som jag var under hemresan.

Och i samma sekund som lättnaden kom över mig, kom paniken över att jag accepterat. Och det vill jag inte. Jag kan ju fortfarande inte låta det ha hänt. För då kommer också insikten om att jag är helt maktlös. Jag har ingen som helst inverkan på hur livet förändras. Och så kommer det alltid att vara.