Upp till Kamp

Jag längtar tillbaka.

Upp till Kamp slutade precis. Och det ömmar liksom i hjärtat. Inte för att avsnittet slutade, eller hur det slutade utan för att jag ibland saknar mitt gamla liv, det jag förut tyckte var viktigt är idag oftast som bortblåst.

Mitt viktigaste mål nu är inte längre världsfred utan att en MacBook. Jag tar inte längre tåget till Stockholm för att stå i Kungsan under första maj, utan jag flyger hellre till Berlin och dansar hela natten.

Jag skäms när jag tänker på hur jag förändrats, och övergivit mina principer. Jag blir kär i huvudpersonerna i serien och förstår först nu, när jag stängt av TVn att de i verkligheten inte existerar, att de känner mina vänner, men att de inte är så engagerade i verkligheten.

När kom min längtan efter att bli något så stor att jag slutade vara den jag var från början? Eller är jag den jag från början var nu och var mina riktigt politiska år några år som kom emellan?

”1:a maj, arbetarnas dag. proletär, ett vackert ord.”

Jag ville vara någonting jag egentligen inte var, jag klädde mig i manchesterbyxor och stormönstrade kjolar. Jag flätade håret och jag gillade inte världen som den var. Jag drömde om hur mitt framtida liv skulle se ut. Jag var säker på att jag skulle fortsätta mitt liv i ett av demonstrationsleden, men grova kängor och sjal runt halsen.

Nu bor jag i en stor lägenhet mitt i centrum, men många TVkanaler, två datorer och ännu mer musikutrustning. Den enda likheten med den jag trodde att jag skulle bli och den jag nu är, det är att jag fortfarande dricker te. Men fina sorter i fina muggar.

Samtidigt som jag drömde om ett liv med själsfränder och total politisk frihet och trodde att jag ibland hade all erfarenhet i världen, förstod jag ibland hur landet egentligen låg till. Att samhället kanske behövde ta hand om mig innan jag kunde förändra på det.

”Jag är bara 17 år. Det är ni som ska ta ansvar. Jag är bara 17 år och jag har så lite erfarenhet. Ta hand om mig! Snälla samhället, ta hand om mig! Spärra in mig bakom lås och bom. Låt mig inte träffa någon. Sätt på mig vita kläder och plåstra om mig. Låt ingen besöka mig. Släpp inte ut mig förrän jag bättrat mig.”

Ibland vill jag tillbaka dit. Till tiden då jag hade glöden. För ibland tror jag att den har slocknat.