Att glida ifrån

Det där med att glida tillbaka till det gamla utslitna.

Det senaste har jag funderat rejält över det här med stilbyten. Och vad som orsakar dem.

Jag har glidit ifrån min poppiga sida nästan varje gång jag fått pojkvän, och få utav gångerna har vi hunnit vara tillsammans tillräckligt länge för att jag skall ha vågat visa mitt intresse för banala poplåtar.

I samband med att jag fått reda på att min gamla skolkompis Jakob Thorén försvunnit började jag i morse tänka på hur livet såg ut när jag var 13. Jag minns hur solen sipprade in genom fönstren i korridoren, ner på det fula klinkers-golvet och ibland in genom dörröppningarna till klassrummet. Jag minns hur ljuset bröts och hur suddig bilden av alla blev. Jag minns att jag tyckte att det var skönt, suddigheten. Att alla andra var så långt bortom mig att jag inte ens kunde urskilja dem.

Och jag minns hur Ramlar illustrerade vad jag kände.

Och jag minns att jag tyckte att du var lik honom.

Stilbytena tar vi en annan gång, Tage, jag blandar ihop allt nu. Tage skakar på huvudet. Vi glider aldrig isär, men han förundras över hur jag kan vara så ofokuserad.