Bajskorvar och indianer

Jag upptäckte just att alla blivit så gamla.

Igår var jag uppe och postade ett brev, i en verklig brevlåda, jag stack in de i brevinkastet, och i samma sekund ångrade jag mig, så jag försökte fiska upp kuvertet igen, men det gick inte, dessutom var jag rädd för att bli upptäckt. Tänk om någon granne hade kommit och där hade jag stått med handen i brevinkastet.

Sen stod jag tyckt mot väggen i flera minuter och försökte sen vandra därifrån obemärkt. Jag tror att jag börjar ses som en dåre, men det kanske är så jag vill bli sedd. Som en knäppgök. För det hade ju verkligen förenklat allt avsevärt. Verkligen.

Åsa skrattade åt mig igår, hon hade aldrig hört mig så hispig förr. Och hon gjorde mig sällskap när jag försökte laga mat.

Jag lagade mat i morse också, det blev makaroner igen. Snart får jag väl näringsbrist, makaroner o flingor känns inte som den ultimata lösningen.

Jag lyssnar på inledningen till Tro och Tvivel och jag blir så himla ledsen att jag inte var mer party på Håkan utan försökte vara kool och sitta ner med fötterna på stolen framför mig. Kändes som på 5ans spårvagn 2002.

Jag saknar 2002. Jag saknar kärleken och att skutta från skolan med Håkan i lurarna, i för stora skor och med mössa på huvudet och lite tonårshull på höfterna.