2005 version 3.0

Livet genom en lupp.
23:40

Ja, så vart klockan snart 00:00, att datorn kraschar nu är väl lika troligt som om att den skulle gjort det vid årsskiftet 1999/2000.

"Come back, I said baby come back"

Eddy Grant and The Equals. Där reggae möter disco mitt på 70-talets glansdagar, ja då skrattar jag mig lycklig över musikens höjder. Idag får vi hålla oss till fajten mellan Christina och Brittan, faktum är att jag inte vet vem jag håller på, hoppas kanske fortfarande på att Aretha skall komma in som en joker.

"I was born in wagon of a travelling show, my mama used to dance for the money they throw"

Ja, gammal musik håller fortfarande. Nuförtiden byter Daniel Lindström plats med Darin och hans tandställning eller en 13 årig Amy Diamond varje eftermiddag. Vi omsätter människor snabbare än vad vi omsätter underkläder. Om vi skäms? Nej fan heller! Vi är födda i ett förbrukarsamhälle, med komposter endast avsedda för organiskt material såsom äggskal och kaffesump.

"When I wake up in the morning girl you smile, smile, smile"

Musikalartister har förmågan att dyka upp på våra folkkära scener, och min favorit är, faktiskt inte den ni tror, utan Fred Johansson skjuter undan Martin Stenmarck hårt och vårdslöst. På samma sätt som någon förhållandevis omusikalisk brutta puttade ner Fred från tronen.

Detta skulle handla om vänner, men det blev till en beklagelse över svurna tider och gammal musik.

"Everybody is doing a brand new dance now, come on baby do the Loco-Motion"

Little Eva, hon slog huvudet på spiken, hon sjöng och visade movesen, när man skulle vicka på rumpan eller när höften skulle flyttas. På samma sätt som Michael Jackson ivrigt försökte få Moonwalken att ta steget in i det svenska folkhemmet. Det kom till 80-talets diskotekgolv, men inte längre. Ett fåtal kids övade med hopprepet framför mammas och pappas sovrumsspegel, men mer än så blev det inte.

Nu skall jag inte trycka ner alla nya musiker för att de svurna tiderna sopade banan och lade ut skyhöga hinder för dem. Det finns helt klart en del som bestiger de hindren och klarar sig helskinnade.

"We hate it when our friends become successful"

Ja, sannerligen. Det är sjukt irriterade när bänkgrannen på institutionen får sommarjobb utan att blinka, eller när killkompisen får tjejen och man själv står kvar på busshållplatsen och väntar på att Röd Express skall komma, innan man inser att man faktiskt missat sista bussen till framtiden.

"Jag skjöt Palme och satt Christer i klister"

Har vår generation tagit fasta på det elaka, det riktigt grova och belagt andra med skulden för det vi själva gjort? Sprayat med burkar på andras egendomar, sprungit från polisen när vi retat upp en nazist? Kastat en sten igenom ett skyltfönster för att säga att vi bara ville kolla läget? Snott mat på McDonalds för att vi är för fattiga? Har vi vant oss in i ett mönster av olagligheter för att tillfredställa oss själva med spänningen att rymma från myndigheterna? Krossat glas i tapetklistret för de uppviglande affischerna? Kastat ägg på porraffären och gett fingret åt killen på busshållplatsen?

"Me so hollow inside, I'm only here for a while"

Eller består vi i själva verket av den första generationen som lider utav folksjukdomen depression? Tillhör vi alla de som skrapar sig i handlederna med knivar och sväljer ett par sömntabletter inför varje kraftansträngning att gå till sängen? Den generationen som gråter över spilld mjölk? Den generationen som endast dansar med alkohol och droger i kroppen. Vi som inte kan lära oss en dans utav våra idoler, utan hellre super och röker ner oss tills molnen under fötterna har blivit så stora att de bär oss ut över staden?

Jag vet inte vilken grupp du tillhör. Och jag vet inte vilken grupp jag tillhör. Fundera lite. Lägg huvudet på sned och lyssna.