Att ha nått sitt mål

Jag hittade foton på mig själv från sista åren i högstadiet. Med snelugg och kolsvart hår. Med stjärnor under ögonen och en bedjande blick.

Och trots den obehagliga magkänslan längtade jag tillbaka för en sekund.

Önskade att jag återigen var 15, drömde om att bli bäst i världen och om att få visa alla vem jag egentligen var.

Visa att det fanns de som verkligen gillade mig.

Ibland snuddar jag vid tanken om att jag skulle ha nått dit nu.

Jag har skrivit för stora tidningar. Festat med de jag förut drömde om att få träffa. Fått världens häftigaste jobb. Och en pojkvän som släpper skivor och spelar i Berlin. Jag har träffat några som tycker om mig.

I vintras satt jag tillsammans med Göteborgs popelit och Mando Diao i Oskar Wallbloms lägenhet efter en bejublad Mando-konsert. Då, när jag slöt ögonen kom känslan utav att ha uppnått det högsta.

Veckan efter träffade jag samma gamla klasskompis som varit på Mando-konserten. Och jag bad henne om ursäkt för att jag varit så disträ. I själva verket försökte jag visa mig oberörd och överlägsen. Jag berättade med ointresse i rösten om bravaderna med Mando efter spelningen och hon sa att hon hade kunnat döda för att få vara med.

Hon älskade dem.

Det finns få band som jag tycker är så tråkiga på scen som Mando Diao.