FastForward or Erase and Rewind.

Min syster ligger bredvid mig nu och jag hör hennes andetag. Långa, utdragna. Det får mig att minnas.

I november spolade jag min allra bästa vän. Jag vände mig om och såg inte tillbaka. Det är först nu, som jag vågar blicka bakåt, och i en minimal del av en sekund ångrar jag mig.

Dina andetag är lugna och varma. De värmer upp hela omgivningen och skänker en trygghet till rummet. Du sover och jag ligger bredvid och super in dina andetag. Önskar at jag kunde krypa under skinnet på dig och där lämna en litenliten bit utav mig själv som ett outplåneligt minne.

Jag pratar aldrig om det längre. Jag försöker att inte tänka på det. Jag låtsats som om att det aldrig hänt. Jag har inte lagt in ditt nummer i min nya telefon och jag skickar aldrig random-SMS till dig om ingenting.

Nu sitter jag här, i mina föräldrars säng och skriver på någonting, tyst och försiktigt trycker mina fingrar ner tangenterna. Dels för att inte snubbla och göra fel. Utan också för att inte väcka någon.

Jag pratar inte om dig. Inte ens med min hemliga kompis. Och nu, mitt i natten hoppas jag att inte väka någon och avslöja min hemlighet. Att jag oroar mig.

Ibland väljer man helt rätt. Men i valets intensiva ögonblick har jag ibland önskat att jag kunnat FastForwarda, för att se hur bra valet skulle bli.

Mitt val är underbart. Det är rosenrött och minimalistiskt. Otroligt vackert, och helt rätt. Men jag kunde gjort det smidigare.