Klimakteriet.

Jag är dagligen fundersam över om jag inte kommit in i klimakteriet. Känns som om att det egentligen vore sjukt häftigt att genomgå det nu, 30 år innan alla andra. Ena sekunden är jag sval som en sommarnatt i Göteborg och andra sekunden är jag varm, klibbig och äcklig. Som min svensklärare i 3an.

Och idag förstod jag att jag fruktat klimakteriet i flera år.

"Jag höll på att börja gråta idag, flera gånger, för ibland är jag så svag att inte benen orkar lyfta min kropp, att halsen inte orkar hålla huvudet uppe, att ingenting fungerar som det skall. Sen höll jag på att gråta för din skull, av saknad och sen av kärlek till någon annan. Kanske har jag, precis som ingen annan i min ålder, kommit in i klimakteriet."

När jag inte hade någon pojkvän var jag välformulerad och förståndig. Nu har jag bara tid över till TV och städning.