The day you died.

Huvudet snurrar, och går på högvarv. Jag har inte kunnat sova mer än någon kvart i sträck. Så fort jag sluter ögonen finns han där framför mig igen. Helt levande. Nästa gång jag faller in i sömnen igen ser jag fallet. Jag ser skräcken i hans ögon och jag hör skriket. Jag hör hur golvet under honom knakar och sen hur han faller ner i evigheten.

Det konstigaste är nog att inte ha fått säga hejdå. Och jag förebrår mig själv över att jag inte tog tillvara på sista gången vi sågs. Nu får jag minnas glädjen jag tyckte lös i hans ögon. Och jag får minnas den sista kramen som något varmt och stort.

Jag hade velat berätta hur mycket jag tyckte om honom. Om och om igen. Flera gånger på raken. Det enda bevis jag har på det nu är blogginlägget jag skrev till honom i mars.

" 19:41 - 19:41 harder, better, whatever...

Idag träffade jag en person som jag verkligen gillar (vi hälsade bara snabbt, men ändå, låt oss säga att vi träffades) och det slog mig nu att jag verkligen skulle vilja lära känna denhär personen. Fika, småprata och bli, inte läskigt tajta, men kompisar liksom. Någon som jag kunde ibland luta mig emot och som jag kunde stötta någon gång då och då också.

Men nu slår det mig, kan var verkligen bara fråga. Skall vi bli vänner?"