Under jobbiga omständigheter

Sitter på jobbet, jag håller å o vänja mig vid att ha en timmes lunch mitt på dagen. Mina slavjobb innan har ju aldrig gett mig lunch… Idag åt Mattias o jag strömming, på teatern.

Nu har jag jobbat med en present och pillat lite med den. Måste rusa på ett ärende.

Det var fint på minnesstunden igår. Imorgon åker jag till Berlin. Och pausar.

Ted var så smart igår. Jag envisades med att säga att vi skulle se upp, lyfta hakan och parta som aldrig förr, för att Jesper hade velat det. Ted sa att det hade han, men att det inte finns någonting som kan göra en pepp just nu. Just i det ögonblicket förstod jag. Att det liksom inte fungerar att försöka peppa när man egentligen inte vill.

Det kändes så dumt att träffa vänner som jag inte träffat på länge på en minnesstund för en gemensam, väldigt avhållen vän. Jag hade velat träffa dem och kunnat skratta, le och stråla som solen. Igår gick inte det. Istället var det krampaktiga kramar och försök att svälja gråten. Det enda som kändes bra var att veta att ingen är ensam med sin sorg.

Det är läskigt när det är såhär varmt, porerna andas o kryper liksom ut. Känns obehagligt och smutsigt.