Jag älskar dig.

Hej du där, långt borta.
Jag har kommit på mig själv att be om ursäkt för allt. Inklusive min existens. Och det är inte alltid det varit berättigat, men denhär gången är det så.

Alltid, hela mitt korta liv som någons flickvän har jag sett mig själv som den mest perfekta flickvännen, genom alla tider.

Det är först nu som jag förstått att jag inte är det.

Allt beror på hur man framställer sig själv, och hur man för sig. Det har jag läst i en handbok för överklassen. Jag har i den boken lärt mig att om jag tror på mig själv som en glad människa, blir jag det. Jag har också lärt mig att om jag uppskattar mig själv, verkar jag, och blir jag, uppskattad. Nu när jag känner att det inte stämmer, skäms jag. Jag skäms så mycket att jag helst gått och lagt mig någonstans där ingen kunde se mig och sen försiktigt, bit, för bit, försvinna allt mer från verkligheten. För att tillsist vara ett minne i någons kropp. I en kropp där jag förhoppningsvis har lämnat ett litet, litet, avtryck.

Nu skall jag snart gå på planet som skall ta mig hem, och ännu längre bort från dig. Men jag undrar om det inte redan är en stor glipa emellan oss, och ju mer jag tänker på det, desto klarare blir det. Det stämmer, och det beror på mig.

Men så länge vi behåller den vackra, perfekta, framgångsrika, fasaden kommer allt vara bra. Vi kommer kunna leva ett anständigt liv, och se fina och enade ut från utsidan.

Alltid kan jag skylla på att jag haft en jobbig vecka, att allt känns hopplöst och att jag haft en jobbig barndom, som jag aldrig kommer kunna ta igen. Det går inte en dag utan att jag är avundsjuk på att du när du var 11 kunnat leka med vänner, samtidigt som jag ville ta mitt eget liv för att göra världen till en bättre plats. Men det är fortfarande inte anledning nog att inte uppskatta dig, det finaste jag har. Det finns ingen ursäkt alls till att inte göra eller visa det.

Nu känner jag att jag vant mig vid tyskan, och att kunna prata utan att någon annan förstår. Och när jag tänker vidare kanske jag kan vänja mig vid att bo i ett land där ingen annan vet vad jag säger, och där jag heller inte ha med mig något i bagaget. Jag trivdes med dina vänner och jag trivdes med mig. Att ha ett gemensamt språk kanske inte är värt så mycket ändå. Så länge du förstår vad jag menar spelar nog allt annat inte så stor roll. Och så länge du trivs.

Jag känner hur allt förvrängs i min hjärna, hur jag snart kommer förlora konceptet. Det jag från början ville säga, att jag ensam bar skulden till hur slutresultatet blir, det är som bortblåst.

Den enda klara tanke jag bär med mig är att jag älskar dig.

Nu måste jag sluta, för flygvärdinnan ropar.